Vem är jag?

Jag vill först varna er som läser detta inlägg; det kommer innehålla ganska djupa tankar. Så om ni vill fortsätta och tro att jag är en lycklig grabb utan några som helst problem här i världen så föreslår jag att ni slutar läsa nu. It's about to get serious.

Den här dagen började väldigt tvärt. Öppnade ögonen och såg att det fortfarande var mörkt ute, trevar mig ner mot telefonen som ligger på golvet för att kolla på klockan. Till min stora förvåning står det 15.36. Efter att hjärnan lyckats acceptera att klockan var just fem över halv fyra på eftermiddagen så kastar jag mig upp ur sängen och lyckas klä på mig ganska precis innan pappa och lillasyster kommer hem från dagis.

Jag som självklart inte gjort disken åker på världens utskällning. Medan jag står där; diskar och funderar på vad som kan ha fått mig att sova så pass länge, står pappa brevid och frågar ut mig om vad jag gjort under dagen, jag svarar "Ingenting" och följdfrågan blir ju såklart "Varför har du då inte gjort disken? Du bara sitter vid datorn hela dagarna! Varför gör du det? Hur går det med jobbet då? Har du tagit reda på om du ska få lön?". Jag var ju bara där i nästan fem timmar under en förmiddag, och det kändes inte rätt att kasta sig över dom och fråga vart mina pengar var. "Du skojar? Ska du jobba gratis? Va?!" Sen började pappa prata glatt om Portal (spelet han spelade igår) men det slutade med att han blev arg på mig för att jag inte kan byta humör titt som tätt.

I mitt liv har jag tidigare tagit ett djupt andetag, övertygat mig själv att man behöver ingen anledning för att vara glad, och lagt på ett leende och fortsatt, men den här gången gick det bara inte.

Efter disken var klar började jag ta på mig ytterkläderna, jag kände att jag behövde en stund för mig själv. Pappa började undra vart jag var påväg, Jag sa att jag skulle gå ut och pappa stog där som ett frågetecken men lillasyster verkade förstått och sa "Han ska ta en promenad!" glatt ifrån vardagsrummet. Pappa förstod tydligen fortfarande inte och frågade om jag skulle gå ut och äta med någon. Jag orkade inte och svarade med en suck "Ja, jag ska ut och äta med någon, hej då".

Nu kanske ni tycker att jag är en självisk jävel som bara tänker på sig själv, men jag säger som min mamma en gång sa: Jag skulle kunna ta hand om er nu, men tar jag inte hand om mig själv först så blir det bara värre och tillslut måste ni ta hand om mig.
Hon fick senare smeknamnet "den såkallade" av min elaka styvmor som jag fick stå ut med i ungefär fyra år så det är kanske ingenting man blir omtyckt av att säga, men jag tycker det låter vettigt.

Det var lite svårt att tänka ut någonstans att gå eftersom det är bostadsområden precis överallt, men jag gick mot det ställe jag visste att det i alla fall fanns en liten mörk skog att sitta och fundera i. Väl där stötte jag på en hundägare som var påväg att ta en promenad, han frågade om jag behövde hjälp eller något och jag svarade snällt att jag bara satt och behövde fundera lite. Han svarade med en trevlig ton att han själv hade suttit måånga gånger och funderat på livet, att det behövdes. Han verkade snäll men jag var inte här för att prata med trevliga hundägare, så vi gick skillda vägar.

Längre bort hitta jag en trevlig sten att sitta på, lite kall men det fick duga.
"Vem är jag?"

"Hur är mitt liv om 10 år?"

"Är jag omtyckt?"

"Hur många kompisar hag jag?"

"Vad gör jag om en bil kör av på vägen där nere?"

"Vilka har jag träffat (utanför släkten) den senaste månaden?"
"Alexander"
"Johan"
"Emma*"

Det kanske är lite patetiskt när man tänker på det, att jag har fler kompisar på internet och som jag aldrig träffat, än i verkligheten. Vi kan jämföra lite; ja, ni ser, ovan är de jag känner och som jag träffat den senaste månaden. Nedan följer en lista på de jag brukar prata med över msn men som jag aldrig träffat:

My, Örebro
Matthieu, Kanada
Yuri, Holland
Agniezka, Polen
Chelsea, Kanada
Amy & Megan, Kananda

"Har andra också sådana här problem?"

"Vilka skulle sakna mig?**"

"Vad är meningen med livet?"
"Behövs det någon mening?"

"Om jag hade massa pengar, hade jag varit lyckligare då?"

Det känns ensamt, men det känns som att jag behöver stabilisera mitt eget liv innan jag ger mig in i någonting. Många har sagt att just den här åldern är problematisk och att många har det svårt vid den här tiden, men ändå tänker man "Men jag har det värst! Så det så!" Allt man vill ha är någon som kan sitta brevid och tycka synd om en, den här gången fick en kall sten ute i skogen duga.

*Kanske inte räknas om man bara ser henne i Centrum en gång men det får räknas för den här gången, det får listan att se längre ut.
**Oroa er inte, jag har haft den tanken förrut, men jag tänker för mycket på att mer sorg än glädje skulle spridas... det är kanske därför jag har betraktas som "för snäll" av många.

Det var omkring nu mina fötter och ben hade domnat bort så jag knappt kunde ställa mig upp.
Jag kanske inte fick fram några svar den här gången, men det var ändå skönt att smita ifrån civilisationen för en stund. Frisk luft och snöblandat regn i ansiktet, kan det bli bättre? Jag började röra mig hemmåt och tog en liten omväg ner förbi godisbutiken och köpte mig en chokladkaka vilket fick bli min första och enda måltid för dagen, så blev man lite gladare i alla fall. =)

-Rickard